Allt har en baksida. Till och med månen. Och tyvärr även hästeriet.

Ja, hästeriet har väl flera baksidor i och för sig. Det kostar pengar, hästarna skadas, man är bunden 365 dagar per år, man är alltid smutsig osv osv.

Men i avelsbranschen är det värsta baksidan när stona kastar. Och det hände oss idag.

Det händer ju ibland, så är det. Det var inte min första kastning men det var ett väldigt väntat föl, Chivonnes föl e Iowa. Alla föl är såklart väntade, men vissa mer än andra. Så är det bara.

Med en månad kvar till beräknad fölning är det dessutom ett stort föl som kommer ut, ett färdigt föl. Man ser kön, färg, tecken och man ser sina drömmar gå upp i rök. Och pengarna dessutom. Även om de är sekundära i sammanhanget spelar de såklart också roll.

Men värst är vetskapen om att det KAN vara smittsamt och det KAN drabba även de andra stona. Jag väntar ytterligare tre föl och ber på mina bara knän att det ska gå bra. 

Å andra sidan - det är i alla hänseenden bättre att fölen kastas än att de kommer ut svagfödda, man lägger ner sin själ i dem under en period och sen tvingas man ändå ta bort dem. Det är den värsta mardrömmen. Att ta hand om en kastning är ingenting i jämförelse.

Som tur är verkar Chivonne må bra. Hon har renat sig väl, äter och är vid gott mod. 

Själv har jag mockat ur en djupströbox för att rensa tankarna och såklart gråtit en skvätt. Jag blir mer och mer blödig ju äldre jag blir, trots att jag har varit med om snart sagt "allt". Med många hästar får man uppleva mycket, så är det. Jag önskar att man kunde lära sig nåt utav alla situationer, men ibland är det inte så, ibland får man bara inse att man inte kunde gjort annorlunda och att ingenting kan göras igjort.

//J